En av uppgifterna till Beckmans var att skriva en text på max 1000 tecken om vad som är mode. Detta är min text:

 

Mode är ett språk utan ord. Ett sätt att kommunicera i färg och form. Mode har, precis som alla andra språk fördomar om vad man förväntas att säga, hur man förväntas att vara och det kan lätt ske missförstånd om man inte lever upp till dessa. Jag anser att det är vackert att våga säga något annat än det som förväntas av en. Men det krävs mod. En större öppenhet skulle leda till färre missförstånd vilket skulle kräva mindre mod, men det skulle också vara svårare att sticka ut. Jag hoppas ändå att vi alla är påväg att öppna oss mer vilket kommer att leda till en lekfullare och lättsammare inställning till mode. 

 

Mode kan, om man så vill, uttrycka allt från en politisk åsikt till religiös tillhörighet. Därför tror jag alltid att det kommer att vara känsligt, men i takt med samhällets utveckling kommer även modet och olika individers reaktion på detta att förändras. Jag tror att modet kan påverka samhället precis som samhället påverkar mode. Det är något stort som jag verkligen tycker är värt att kämpa för. 

 

Tyvärr kan inte mode vara lättsamt, lekfullt och påverka samhället samtidigt, eller kan det? 

- Jag tror det.

Självklart måste jag börja med att citera mannen i mitt liv. "Vi är så nära nu att vi inte ser det, jag är redo att dö för att känna att jag lever"

 

 

Det stämmer så jäkla bra in på hur jag känner just nu. Jag behöver typ en slap in the face för att jag ska vakna upp och inse att jag inte drömmer. Jag kan inte bara glida med såhär, det är respektlöst. Jag har så himla länge drömt om att få gå modedesign på textilhögskolan i Borås. Nu ska jag få det och jag blir lite rädd för mig själv att jag inte reagerat mer än vad jag gjort över detta besked. Mitt mål för i år var att bli kallad på intervju. När jag fick det beskedet grät jag som bara fan, skrek, och hyperventilerade. Mitt leende kunde inte suddas bort. Men när jag fick antagningsbeskedet var det bara en skön känsla. Eftersom att jag verkligen inte hade förväntat mig detta hade jag heller inte byggt upp några förhoppningar. Jag hade nog omedvetet byggt upp något sorts skydd för att inte behöva bli besviken och därför kan jag nu inte känna samma lycka som jag gjorde när jag blivit kallad till intervju.

 

Jag är nog så läskigt nära mitt mål att jag inte längre ser det klart framför mig. Jag har åkt fram så fort så att ögonen ännu inte har hunnit fokusera. Allt är ett litet bluuuuur. Ett vacket blur dock, men suddigt. 

 

Detta är en läskig känsla. Jag försöker verkligen reda ut det här med mig själv. Det tar mycket fokus nu när jag egentligen bara vill ta vara på de sista dagarna i Mora med klassen och i skolan. Men jag antar att det bara är att  känna tillit till att det vackra blurret framför mig snart kommer att klarna. De i juryn på Textilhögskolan har känslan av att jag är redo, och de kan förhoppningsvis sin grej så länge som de har valt ut vilka som ska få komma in. Men målet är så läskigt nära nu. Självklart är det bara ett delmål men det har varit mitt liv, min trygghet och min bästa vän nu de senaste åren och nu är jag där så det är dags att våga falla lite fritt och låta mig skapa nya mål inom detta. 

 

Det enda jag egentligen har fattat och känner mig riktigt jävla stolt över är att utav de två bästa modeutbildningarna i Sverige har jag kommit in på en. Utav 30 elever totalt som har antagits och kommer antas till dessa skolor på modedesignutbildningarna (15 till Beckmans mode och 15 till Textilhögskolans modedesign) så är jag en av dem. Jag är alltså en utav de 30 bästa sökande till modedesignskolor i Sverige i år.

 

För att försöka summera detta tror jag att jag sörjer förlusten av min bästa vän (målet att komma in på textilhögskolan), är lite rädd att överge något precis när jag börjar bli bra på det (jag är ju typ kung på arbetsprover nu eller nåt, haha nä men ah) och känner lite allmän prestationsångest över att ta ett sådant stort steg, jag vet att jag vill det men det är läskigt.

 

Missförstå inte detta. Jag är superglad. Jag vill verkligen detta. Jag är helt säker. Bara öppnar min hjärna och försöker konvertera luddiga tankar till text för att förstå mig på hur jag reagerar och varför.

Detta är då det galnaste. Lilla jag har blivit antagen. Jag ska flytta till Borås. Textilhögskolans fantastiska utbildning, miljö och maskinpark kommer att vara min vardag i tre år framöver. Det här är sjukt. Jag är så himla glad. Har dock inte riktigt fattat det än tror jag. 

 

Detta var otroligt häfligt. Alla som har möjlighet att åka dit och titta - gör det. Så häftigt att detta är hennes första utställning i Sverige. Vi var ju på vernissaget, och hon var där, men ingen såg henne, blyg chey!

Detta är i allafall mina favoriter från utställningen. Det är typ en tredjedel av allt som fanns att se.

 

Måste även säga att tidigare denna dag skakade jag hand med LARS WALLIN. Sen fick jag en liten attack när jag insåg vad jag gjort och började hyperventilera och gråta utan tårar. Janine skämdes för mig. Jag var jättelycklig!

 

I söndags bar det av till Borås. Min intervju var i måndags och Janines var i tisdags. Herregud tiden har gått så fort sen dess!

 

Intervjun. Jo hur gick den? Jag vet då verkligen inte, eller jo klart jag vet men jag vet inte vad de tycker. Det kändes ganska skönt och avslappnat trots all press. Jag hade förväntat mig att de skulle vara stenhårda, ställa extremt svåra frågor ch förvänta sig ett snabbt svar, men det kändes chill. De var väldigt snälla och lätta att prata med. Den  tuffaste fråga var den som inledde intervjun, om man nu kan kalla det en fråga. De sa - Berätta lite om dig själv. Åh, ah uh, vad ska man säga, vad vill de  veta? vad tycker jag är relevant och vad är verkligen relevant? Ja men jag kanske inte sa de viktigaste sakerna där men blev som tur avbruten när jag började få slut på saker att säga om mig själv av en utav tjejerna som satt och bläddrade i min processboard. Skönt. Sen frågade de lite saker om mit formexperiment och om hur jag hanterar stress, hur jag är i samarbeten och vem som skulle kompletera mig i ett grupparbete. Den var klurig, men jag sa något om att eftersom att jag gillar att organisera ch leda en grupp tror jag också att de mesta går att lösa och att det viktigaste är kunskapen, så någon som kompletterar mig kunskapsmässigt. Sen när en utan tjejerna tog upp mina byxor som var ett av plaggen jag hade med mig till intervjun sa hon (som förövrigt hade tajt pennkjol och blå figursydd skjorta, ganska propoer och stilren) - det är ju nästan så att man skulle vilja testa dessa. De ser ut såhär...

De frågade även varför jag tagit med mig såpass tekniska plagg när de ansåg mitt portfolio som väldigt konstnärligt. Jag sa att jag har så mycket lättare att uttrycka min konstnärlighet och att jag utmanat mig lite när jag gjort såpass tekniska plagg och villa visa att jag var bred. Det var skönt att få säga det för när de ställde frågan lät det nästan lite som om de var besvikna att jag inte tagit med nåt mer konstnärligt. Men de förstod mig när jag bestättade anledningen.

 

Under dagen fick vi även en uppgift att arbeta med. Det var någ den sämsta uppgiften jag hade kunnat få. Konstruera en skjorta utifråån bilden (en klassisk herrskjorta) och gör en tolkning från ordet repetition (alla fick olika ord). Man skulle göra sin tolkning så sömnadstekniskt komplicerad som möjligt. Man fick i allafall inte jobba på docka. Vilket jag hade tagit för givet eftersom att de typ alltid jobbar på docka i utbildningen. Men nä, platt på bordet skulle man göra den. Skjorta var även det jag arbetade minst med detta året då vi hade ett firare och roligare projekt med fotografen i samband med skjortpaketet. Senast jag sydde en skjorta var i tvåan på gymnasiet. Ja men jag gjorde det bästa av situationen. Satt dock alldeles för länga och försökte komma på helt fab ideer som jag ändp inte hade tid att genomföra. Min intervju var klockan 14 vilket var lite synd för att det kändes så mycket bättre efter att jag varit där. Men jag jobbade på och när jag insåg att tiden bara sprang iväg fick jag ta hjälp av min fria tolkning och hoppas att de förlåter mitt dåliga arbete. Jag fick till en krage, rundad nederkant och jag hann sy i ärmar, men sen fick jag för mig att bli lite mer konstnäralig efter intervjun efetrsom att de verkade gilla det hos mig kände jag mig lite säkrare i det och körde på nödlösning med min fria tolkning. Repetition. Först hade jag tänkt att upprepa allt utom kragen, för det hade blivit lite lame eftersom att jag gjort det på min kappa som jag hade med och visade. Men det räckte inte tiden till så jag fick lov att börja repa den. Repa tyget. Man skulle skriva en mening till sin fria tolkning. Min blev: repeterade repor på reparation tror jag, nåt sånt. Inte så jäkla coolt men jag erkände att det gick åt helvete och hoppas de förlåter mig med den meningen typ.

 

Nu är det bara att hoppas att intervjun var det viktiga och att uppgiften mest var ett tidsfördriv och till för rågallring. 

På onsdag får vi reda på hur det gått. Jag hoppas verkligen men när jag gick därifrån i måndags kände jag bara att jag var glad för erfarenheten och att jag fåt sy på skolans underbara maskiner och pressa på deras underbara strykbord. 

Jag fick reda på i förrigår att jag kommit in på kläder på steneby, mitt förstahandsval där. Skönt! Vi är 5 st från min klass som kommit in på kläder. 5 av 12 totalt som de tar in haha. Men det blir kul. Hoppas ändå självklart att det går vägen med textilhögskolan men det är så stort så jag vågar knappt hoppas, men jag gör det ändå!

Saknar min snuttis!